Litet h

Vid födseln var jag ett oskrivet blad, formbar med tusen möjligheter. Jag låg där och väntade på någon som kunde ta hand om mig. Någon som skulle följa mig genom både lycka och sorg.

Jag var liten och kort men växte snabbt, speciellt under mina första år.

När jag var liten tyckte jag mycket om att gå själv ut i skogen och leta efter nya stigar där ingen varit förr, men jag kom aldrig särskilt långt, innan någon kom och tog med mig tillbaka till civilisationen igen. Som ung var jag alltid sprudlande och full av energi. Jag var driftig och hade många bollar i luften på en och samma gång.

Med åren har ett intresse för klättring växt fram hos mig. Jag har alltid älskat känslan att stå där på toppen och titta ut på det lilla landskapet nedanför mina fötter. Den känslan drev mig framåt. Jag gav inte upp även om det var väldigt svårforcerad terräng och inte alls så lätt i vissa stunder. Ibland föll jag och gjorde mig ordentligt illa, men då gällde det att vara stark, "upp på hästen igen", så att säga. Jag blev duktigare och duktigare på detta och nu på gamla dagar är jag med bland eliten.
 

Det tog mycket lång tid för mig innan jag kunde bestämma mig för vad jag ville göra, men efter otaliga år av tvekande, testande och funderande lyckades jag i alla fall komma fram till ett beslut. Jag valde först ett arbete som visade sig vara alldeles för vardagligt, tråkigt och styrt av ramar som funnits sedan länge tillbaka. Det passade inte mig! Jag ville kunna vara en förebild som den jag verkligen var och inte behöva dölja vissa delar av mig själv för att passa in i den förtryckta schablonen. Sedan tänkte jag att det borde finnas något yrke som passar mig bättre som den jag är. Jag provade därför istället en annan inriktning. Jag jobbade i ett år men egentligen hade det inte tagit lång tid för mig att än en gång inse att jag valt fel yrke.
 

Även om vägen varit lång så hade jag i alla fall till slut kommit på vad det rätta yrket skulle vara. Jag valde ett yrke där jag kunde jobba på mitt eget sätt, utveckla en egen stil och en egen väg att nå mitt mål. Min uppgift var att leda människor på rätt väg i livet. Det finns olika tekniker för det, men det mesta utformas utifrån varje enskild människas behov. Detta tyckte jag var intressant och roligt och helt olika från dag till dag.
 

I arbetet träffade jag också senare min livskamrat, min stora kärlek. Vi var som gjorda för varandra, vi passade för varandra som handen i handsken. Känslan blev starkare och med tiden blev den en del av mig. En del, utan vilken det är omöjligt att finnas till. Också ett barn att älska och fostra har för mig alltid varit en av de viktigaste uppgifterna och ett sätt att få föra någonting vidare till en yngre generation. Det krävs mycket möda, men det är mycket värdefullt och glädjefyllt att få se ett barn växa och bli självständigt.

På ålderns höst var det tid för min vila, en tid i lugn och en tid i ro. Det var en tid då jag hann med mina sysslor och mig själv utan stress. Jag saktade långsamt in och allting fick ta sin tid.

När du nu fått följa mig ända hit till denna plats, en plats där ett slutar och ett börjar, innan jag går, och byter riktning, vill jag höra: känner du igen mig? Vi har träffats förr! Det är jag, din vän, Livet.